S:t Jacobs Vokalensemble 10 år!

Vi tog oss ett snack med Micke Wedar, körens grundare, dirigent och konstnärlige ledare.
Mikael Wedar på körinternat med S:t Jacobs Vokalensemble.
Körliv: Grattis till 10 år! Har det hunnit bli några körbebisar ännu?
MW: Jodå, bara under 2017 föddes det 5 körbebisar!

Körliv: Varför grundades kören?
MW: Jag blev uppringd av Gary Graden (domkyrkokantor och körledare i Stockholms domkyrkoförsamling) år 2007 och han bad mig starta en ungdomskör på hög nivå, med intagningar och musikaliskt högt ställda krav. Då var jag anställd på Kungsholmens gymnasium/Stockholms Musikgymnasium och hade haft ett antal avgångsklasser där det var flera personer som ville fortsätta sjunga efter studenten. I september 2007 hade vi vår första repetition med 12 sångare och till konserten i november hade kören vuxit till 30 personer. Gary hade ordnat finansiering genom det sk “Storstadsprojektet”, en stor satsning på kultur i domkyrkoförsamlingen 2007-2009. När de åren gått var kören större i kvantitet och bättre i kvalitet, och vi kunde vara kvar i församlingen.

Resten är historia:)
Mikael Wedar
Körliv: Hur blev du själv en körnörd?
MW: Mina föräldrar utövar inte sång i organiserad form, men själv har jag alltid varit körnörd! Jag gick aldrig Adolf Fredriks musikklasser, men däremot på Stockholms Musikgymnasium och det var en ögonöppnare! Tänk att få sjunga med 31 st andra 16-åringar. Underbart! Jag hade sjungit i vanlig kyrkokör tidigare så sången på KG var som att komma till himmelriket! Återigen var det Gary Graden som stod för denna uppenbarelse i början.

Körliv: För några år sedan var du ute och tävlade med SJVE och ni sopade banan i de flesta tävlingar. I Debrecen (Ungern) vann ni den prestigefyllda European Grand Prix (EGP). Vi antar att det gav kören en väldig kick. Då undrar vi – “Where do you go from there?” Hur hittar man nya utmaningar och ny inspiration, nya mål? Vad gör man när man redan blivit bäst?
MW: Bra fråga!
Efter segern i EGP ställde vi oss frågan hur det påverkade oss? – “Ingenting” är mitt provocerande svar. (Några ur kören tyckte jag var jättedum som sa så. :)) Jag menar att vi har vår verksamhet som fortgår: repetitioner, konserter, högmässor och resor, och där ska vi alltid jobba hårt och målinriktat.

Segern i EGP har däremot varit en ögonöppnare för andra arrangörer, och vi har fått möjlighet att göra resor till världens olika hörn, till oftast ekonomiskt fördelaktiga villkor.

Sedan säger jag som Anders Eby, min gamle lärare i dirigering på musikhögskolan: En kör är aldrig bättre än sin senaste konsert… Dvs att vinna allt en gång är ett hårt arbete, men att bibehålla den kvaliteten under lång tid tar mycket mer tid, kraft, vilja och ansträngning.

Något som jag tror skulle utveckla min kör är att träffa andra dirigenter eller andra musikaliska personer. Alla möten bidrar till vår utveckling.
Ibland har vi någon utbytesstudent från ex Kungl. Musikhögskolan i kören, och det är alltid spännande och lärorikt. Vi har ingen vicedirigent just nu, men det jobbar jag på.
Förra veckan kom en dirigentstudent och jobbade med lite av repertoaren vi har nu. Det är mycket roligt att se kören sjunga under en annans händer, och jag tänker mig att inom något år gör vi en konsert med gästdirigent.

Sedan försöker vi beställa ny musik av olika tonsättare. Det är relativt nytt för oss och är mycket spännande. Jag tror också att vi har en skyldighet att bidra till konsten på det sättet.


Körliv: Ni är den enda svenska kör som jobbat med Eric Whitacre(?).
Hur gick det till? Ringde han dig bara och sa “Hello…”?

MW: Haha! Han och hans agent hade sett några av våra låtar på Youtube. (Återigen väldigt viktigt att göra bra inspelningar om man har möjlighet!) Sedan skickade agenten en mailförfrågan till vår vanliga info-adress och frågade om vi var intresserade av ett samarbete.

Körliv: I dina öron: Vilken är världens bästa kör?
MW: Världens bästa kör? Svår fråga. Min kör är ju väldigt mycket som jag vill ha det med klang och intonation. 🙂

Jag tycker att Radiokören och Eric Ericsons kammarkör är otroligt bra, och toppkörerna från Baltikum likaså. Det finns bra körer över hela världen, och de kanske är lika bra och i vissa fall bättre än de europeiska.

Körliv: Vilket körverk kommer att sjungas på din begravning?
MW: På min begravning? Vad som helst av Sven-Erik Bäck!
Morten Lauridsen: O Magnum Mysterium
Gösta Nystroem: Huru skön och huru ljuv
Johannes Johansson: Kerubhymnen
David Wikander: Kung Liljekonvalje

För att nämna några.

Körliv: Jacobs församling i Stockholm har två av Sveriges vassaste körer i sitt stall.
Hur är konkurrensen där? Jämför du och Gary antal besökare på era konserter, antal följare på Facebook (där leder ni, btw)?
Man ser er ju aldrig göra gemensamma konserter.

Haha, nej jag och Gary är inte konkurrenter. Helt enkelt för att hans kammarkör är så fruktansvärt bra! På många sätt. De har ju sin egen karriär och historia av tävlingar, konserter och resor.

Körliv: Men Martins mässa för dubbelkör med SJKK och SJVE – lockar det inte lite? Jag tror att kör-Sthlm skulle gå man ur huse för den upplevelsen!
MW: Haha! Tack för tipset. Jag ska kolla med Gary. Jovisst är det en underbar tanke med Martin för dubbelkör med våra körer!

S:t Jacobs Vokalensemble
Körliv: Har du ngt verk du längtar efter att få ta upp på SJVE:s repertoar?
MW: Jag skulle gärna göra Ingvar Lidholms a riveder le stelle, De Profundis, Libera Me. Poulenc: Figure Humain, Schnittke: botpsalmer

Körliv: Höjdpunkter under era hittills 10 år antar vi vara succén i Debrecen. Men vad har varit lågpunkten?
MW: Lågpunkten…
Det finns ju massor förstås. Några gånger har vi arbetat med stycken som visat sig vara alldeles för svåra, konstiga eller t.o.m dåliga. Då har vi tagit bort stycket lite för sent innan konsert, och det kan skapa dålig stämning i kören. Mycket bortkastad tid…

Körliv: Avslutningsvis – Hur ser körlivet ut i Stockholm om 10 år?
MW: Jag hoppas att körlivet fortsätter utvecklas i alla typer av ensembler, oavsett nivå eller ambition. Sociala medier kan bli ännu viktigare ifråga om marknadsföring och rekrytering. Något jag verkligen hoppas på är samarbeten av olika slag, gärna ännu mer över gränserna för olika konstformer. Det finns sådant idag, men det behöver fördjupas ytterligare. Exempel på sådant kan vara körsång-cirkus-idrott. Utomlands har jag en känsla av att de har kommit lite längre gällande detta.

Något som jag tror på är att i framtiden kan körrörelsen vara ännu mer generösa mot varandra. Idag är körerna ofta isolerade öar som gör egna konserter/framträdanden. Jag efterlyser fler samarbeten och en betydligt större “vi-känsla”. Jag vågar påstå att det finns en stor avundsjuka eller osäkerhet bland körer och inte minst bland körledare som inte stöttar sina kollegor.
När jag är på tävlingar utomlands är det påfallande hur ofta andra utländska körledare peppar varandra, och gör det offentligt i sociala medier.
Men vi svenskar är, som Hjalmar Gullberg uttrycker det, “kyliga och tröga, som folk är mest“. Hur kommer vi förbi det?
Jag är säkerligen del av den avundsjukan också, men gör vad jag kan för att få ett bättre klimat i körrörelsen. Tillsammans kan vi göra ett fantastiskt musikaliskt arbete!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

two × 3 =